Pellets, GROT och gas

I går var det världspremiär för Vikingarännet, en ny komponent i ”Klassikern”. Vikingarännet är ett skridskolopp som skulle gått mellan Uppsala och Stockholm. Nu hade isen gått upp på flera ställen däremellan, så loppet drogs om till en historisk resa mellan Uppsala, Wiks slott, Biskops-Arnö, nästan till Skokloster, Krusenbergs herrgård och tillbaka till Uppsala. Sedan vände man och åkte samma varv baklänges. Var och en av de 5 000 anmälda åkte totalt 88 km. I denna miljö är det lätt att börja reflektera. Hur såg det ut på vikingarnas tid? Skridskor åkte man med benbitar fastsatta under skon. Med en stav som man stakade sig fram med…

Men för att komma in på områden, som står den här tidningen närmare: Hur såg människornas energiförsörjning ut? Ja, inte var det någon stor politisk fråga. Man använde 80% biobränsle och 20% vind enligt Shell International, något annat fanns inte. Förnybart för hela slanten således. Så kommer det också att bli i framtiden, när vi har gjort slut på våra upplagrade resurser. De fossila bränslena bildades för 50 000 000 år sedan, började användas i slutet på 1700-talet och räcker i ungefär 300 år med nuvarande exploateringstakt. Det vill säga två tredjedelar är redan förbrukade. Därefter har vi bara förnybara bränslen kvar.

Om det nu är så, varför har vi då en sådant bråk om ”omställning
av energisystemet”, klimatfrågan, att vi måste få ett hållbart samhälle, och så vidare? Vi hamnar ju ändå där.
Anledningen till att man engagerar sig är ju oron för vad som händer om vi råkar ut för någon klimatkatastrof, kärnkraftskatastrof eller annan händelse som gör att man måste panikhandla. Det är då det är bra om handlingsplanen är klar och om omställningen till ett uthålligt samhälle är inledd. Det känns också tryggare om vi kunde begränsa användningen av fossila bränslen innan koldioxidnivån i atmosfären stigit för högt.

Det är därför klokt och insiktsfullt att påbörja och underlätta omställningen till ett långsiktigt hållbart energisystem, innan vi blir tvingade till det. Detta kan vi göra genom en omfattande effektivisering av energianvändningen och upprättande av ett program för konvertering av allt, som är rimligt, till förnybara energikällor.

Man undrar ibland, varför inte starkare krafter verkar i den riktningen. Se bara på de förädlade biobränslena! Produktionsförmågan av pellets är i Sverige nu dubbelt så stor som efterfrågan. Vi efterlyser aktörer såsom energiverk, installationsfirmor eller andra företag med energianknytning som är villiga att ta ett ansvar och en garanti för hela systemet och som kanske till och med kan ta investeringskostnaden för att sedan debitera kunden en energitaxa. Av kunden ska man egentligen bara kräva ett beslut om konvertering från olja eller el till pellets. Sedan ska ett proffs ta över.

Om dessa aktörer steg fram är jag övertygad om att ”proppen skulle gå ur ketchupflaskan”. Vi finge se en pelletsboom, som skulle innebära ett uppsving för inblandade parter. Det vill säga de som tillverkar pellets och utrustning, men även de som vågar ta systemansvaret och inte minst de som konverterar till ett miljövänligt, långsiktigt hållbart uppvärmningssystem.

Man undrar som sagt varför inte detta händer snabbare. Tror man inte på det? Vi kan ju dra parallellen med Dick Rowe, chef på skivbolaget Decca, som 1962 tackade nej till Beatles med orden: ”Vi tycker inte om soundet. Gitarrgrupper är på väg ut.”

Den 1 februari inbjöd SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, till presskonferens om ”Från skogsavfall till energi ­ kostnader och miljöeffekter”, en ny bok av Miranda och Hale, två amerikanska forskare som försökt granska skogsavfallet ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Kommentatorer var Rolf Edlund, Stora Enso, som gav synpunkter på boken ur skogsindustrins perspektiv, Stefan Edman, Miljödepartementet, som lade energipolitiska, klimat- och hållbarhetsaspekter på rapporten samt undertecknad, som framförde synpunkter på metodiken, produktionskostnaderna (författarna säger att en anläggning för förädlade bränslen är lika dyr som en för oförädlade, vilket är fel liksom angivet pris på rökgaskondenseringsanläggningar, som är för högt), naturgaspriset (för lågt) men framför allt värderingen av klimatpåverkan.

Författarna anser att skadan av koldioxidutsläpp kostar samhället 25­70 kr/ton CO2 att reparera. Detta utan att kunna precisera beräkningar eller ens mål med avgiften. Samtidigt anges i boken ”Det finns också en osäkerhet när det gäller att sätta pris på koldioxidens externa effekter. En aktuell studie av Pearce m.fl. (1995) avslöjar att senare års beräkningar … ligger mellan ungefär 0,5 SEK till 460 SEK per ton koldioxid.” ”… ekosystemen, och mänskliga samhällen kan drabbas allvarligt … Våra beräkningar … kan visa sig vara en enorm underskattning, i händelse av en klimatkatastrof.”

Trots detta drar man ner kostnaden till 25­70 kr/ton CO2. En avgift på denna nivå kommer sannolikt inte att styra CO2-halten i atmosfären till lämplig storlek inom rimlig tid och avgiften är därmed som styrmedel betraktad verkningslös.
I Sverige är avgiften nu för elproduktion 0 kr/ton CO2, för industrin 180 kr/ton CO2 och för övrigsektorn 360 kr/ton CO2. Mirandas reaktion på kritiken var att hon fått något att tänka på och skulle åka hem och överväga detta. Glädjande anser jag.

En av utredarnas slutsatser är att naturgas är samhällsekonomiskt lönsammare än biobränslen. Då glömmer man att naturgas inte kan vara någon långsiktig lösning, vilket påpekades av Stefan Edman, som är politiskt sakkunnig på miljödepartementet. Han saknade också den viktigaste delen i omställningen nämligen en effektivare energianvändning.
Stefan Edman betonade att det vore mycket olyckligt om de norsk-ryska planerna på att dra naturgasledningar genom Sverige blir verklighet. Då skulle billig gas konkurrera ut de miljövänligare biobränslena och motverka det nödvändiga effektiviseringsarbetet bland konsumenterna.

Debatten går vidare. De flesta energidebattörer verkar fortfarande vara motståndare till energieffektivisering och avveckling av fossila bränslen. Låt- gå mentaliteten florerar, med ursäkten att marknadskrafterna eller EUs regelsystem kan bli stört annars. Men rädes ej du lilla skara! Vi jobbar oförtröttligt vidare och vi blir fler hela tiden. Vi fick 10% fler medlemmar i fjol och räknar snart in 400 företag och organisationer i vår matrikel!

Många Svebio-hälsningar
Kent Nyström